Ingen soldat

Nu har jag inte bloggat på ett tag och andledningen till det är väll mest att jag haft så mycket i mina tankar men så lite att säga.

Så mycket som man borde sagt och gjort, vänner som försvinner lika fort som dom kom men som sätter ett sådant spår i en att man aldrig någonsin glömmer dom.

Meninglösa relationer till människor man borde be dra åt helvete, så ycket frustration och ilska att om jag börjar slå vet jag inte om jag kan sluta.

Så mycket med skolan som jag inte gjort innan.

Det som blir ett plus och som ett slag i ansiktet för att jag inte mått bra innan.

Jag känner hur jag börjar dra mig mer åt mitt tänkande och försöker fly ifrån det för att inte förstå, för jag vill inte stanna upp och tänka efter, känna efter för jag är rädd att gå sönder.

Och när något du längtat efter äntligen kommer så känns det helt platt och helt fel.

Jag inser mer och mer för var dag hur mycket jag älskar människorna omkring mig, nu måste jag bara lära mig uppskatta dom ännu mer och visa det.

Jag är ledsen att jag inte skriker av glädje varje dag om över hur mycket JAG ÄLSKAR ER!

Allt som har hänt på senaste på alla håll har påverkat mig mer än vad jag någonsin kan tänka mig, nu behöver jag bara sammla ihop allt som hänt och vända det till något positivt.

Jag känner mig mer och mer vuxen för varje dag.

Och hur mycket jag växt inom mig.

OCH ALLT HAR JAG ER ATT TACKA FÖR!

JAG ÄLSKAR ER!

Jag hoppas ni inte känner er bortglömda och jag är ledsen att jag vart så frånvarande det sista.

Och förlåt att hela den här texten är sjukt osammanhängande, hoppas ni kan läsa ändå:)

'

En lördagkväll

Närman vaknar först vaknar upp på söndagsmorgonen å inte kommer ihåg ett dyft av kvällen innan förutom att man hade skitkul, så känns det som att det inte gör så mycket att man är otroligt bakis och har en huvudvärk som inte kommersläppa förän sent på kvällen.

När sedan huvudet vaknar till liv när man druckit lite vatten så kommer "minnena" från kvällen innan!

Dessa minnen kan vara sånnt som; Hur någon slickade dig på ögat i pannan och över kinden, Hur du smällde till någon dansande elefant mitt imellan skullderbladen för att du fick en armbåge rakt ner i axeln (du minns varför du har en sjuk värk i axeln), du kommer ihåg alla glada skratt och ler (sedan kommer du ihåg varför ni skrattade:O).

Över dansgolvet rockar snygga rockers loss, Snobb-brudarnas gardinliknande klänningar svajar över golvet och ord som "tjusigt" och "jävla punkare"är inga ovanligheter.

Sedan finns det sånna som kommer ihåg gammla tider och mer eller mindre skämms för hur bekant detta känns.

Slutsattsen utav kvällen blir att kattkärringen och kaffetanten är i "våffelstadiet" och att ordet SKANK ekar som aldrig förr!

Lysekil

Idag insåg jag hur mycket jag saknar Lysekil, men inte bara Lysekil utan att få komma bort, sommar, att vara fri från alla bekymmer.
Snart tar jag studenten och efter det har jag ingen som helst försäkring på min framtid, vet att det kommer att lösa sig men ändå...
Det känns fortfarande jobbigt att man nu får det man kämpat efter i flera år att vara fri från skolan och få alla ansvar.
Var de det man ville ha eller hade man det bra som man hade det?

Jag har i vilket fall som helst planerat å vara i Lysekil över midsommar, den som vill följa med är mer än välkommen att göra det:)
Så då är det tillbaks till att vara bekymmerslös om det så bara är över några dagar.
Att leva i självförnekelse är något vi människor är bra på, men frågan är om inte vi har det som någon slags försvarsmekanism för att kunna ta tag i problemen lite senare.

Så på midsommar blir det självförnekelse och fylla med hela stan<3