För just idag är det höst

Jag skriver enbart i min blogg när jag antingen mår piss eller är jätteglad har jag märkt, eller om jag e jättearg då, så det blir väll när jag har starka känslor då...

Kollade precis på en film "I taket lyser stjärnorna"
I filmen dör mamman och dottern blir lämnad kvar ensam och inte änns sin kärlek får hon.
Jag trodde jag skulle gråta sönder mig, jag menar dom som står dig nära, tänk den dagen dom går bort, tänk om du aldrig får chansen att visa dom hur mycket du älskar dom, bara få säga " JAG ÄLSKAR DIG" en sista gång.

Tänk den dagen då du står där själv, tänk om du då inte har någonting, vad ska du se fram emot.

Alla dom här tankarna passerar min hjärna och mitt hjärta.

Då kan jag inte heller låta bli att tänka, vad har jag att se fram emot, vad har jag i mitt liv som e så jävla bra?
Jo visst jag har mina vänner som jag glider ifrån allt mer efter skolan, jag har en dis funktionell kärlek till min familj.
Jag har fel sätt att se på förhållande och flyr varje gång någon närmar sig.

Jag spottar ur mig alla mina brister för att jag är så rädd att personen ska upptäcka dom senare och ändra sig, titta på mig och gå därifrån.

Idag har jag moln i mina ögon och dom rinner ner för kinderna

:D

Min födelsedagd har blivit bra ändå.
I början av dan trodde jag att det här blir ingen bra dag, att alla glömmt bort mig och att ingen riktigt brydde sig, så kanske inte fallet var, även om vissa gjort mindre ansträngningar för att göra min dag till en bra dag så finns det andra som verkligen vart supersöta:D det första bra var att jag fick ett mail om en arbetsintervju i stan:D jag blev superglad, min syster ringde och så pratade vi massor om allt möjligt, alla som ringt å grattat och myst:D

nu på kvällen ska jag fetta mig och äta våfflor sedan blir det ut med hannah på en långpromenad å bränna lite kött:P

En torsdagskväll med alldeles lagom

Igår kväll var jag hemma hos Amanda vi va ute på promenad satt å läste nemi på biblioteket, Satt och skrattade åt serien Zelda och fnissade åt små fjortisar, gav små kommentarer som bara vi hörde, min favorit är när fjortis 1 säger "åhh nu låter min mage sådär igen" och jag och Amanda samtidigt säger "Prova och ät" :D

I varje fall sedan gick vi hem när det hade slutat regna och så bjöd Famlijen Jenbratt mig på middag, Vi drack lite rödvin jag Amanda och hennes mamma, stod och rökte tjötade och snackade djupt sådär som vi kan göra ibland, Amandas mamma har en förmåga att påverka mig precis som min föredetta fotolärare har, att peppa mig och få mig att må så himmla mycket bättre med mig själv.
Kvällen resulterade i att JAG RADERADE DITT NUMMER! för jag vet att du vill ändå inte ha med mig å göra, det vill säga om du inte tar något skit, jag är trött på att prata i gåtor nu jag är trött på att inte snacka klarspråk, jag hatar att JAG BLEV SÅ JÄVLA KÄR i dig, jag hatar att jag fortfarande vill ha dig, och framförallt så hatar jag att DU VILL INTE HA MIG.

OCH NU TILL VAD DET HÄR BLOGGINLÄGGET EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM

Min mamma har uppfostrat mig till att bli en realist visst att man kan drömma men att det kommer ändå aldrig hända, hon har gett mig fakta, sagt till mig hur världen är och hur stor chans det finns att bli någonting, alltid varit ärlig, tycker hon mina kläder e skitfula säger hon det, hon har inte förmågan att peppa folk, hon ser nog inte hur hon vinner på det. Medans min pappa alltid berättat för mig att jag är speciell uppmuntrat mig när jag målat, köpte mitt första akvarellsett, köpte en kamera till mig och en dator då det fanss pengar för att låta mig bli det jag vill.
Men min pappa har inte alltid funnits där, han har jobbat så mycket.

Jag ser på andras föräldrar dom berömmer varenda steg även om det är litet, är det inte så man borde göra mot ett barn?
Berömma det för varje minsta steg för att det ska vilja ta fler?
Tänk om man sagt till alla små killar och tjejer som spelar fotboll vars högsta dröm är att bli fotbollsstjärnor hur många som blir stora fotbollsspelare? hur stor chansen är att dom någonsin kommer att lyckas, att dom antagligen kommer sitta på ett kontor resten av deras liv.
Hade det inte förstört då?
Man måste inte alltid vara realist Mamma, som barn får man lov att drömma, man måste få det.
Få veta att även jag kan bli en astronaut så länge jag verkligen vill det.
Att även jag kan bli fotograf.

På ett sätt har min uppfostran fått mig att bli den människan jag är idag, den unga människan som har så sjuk insikt, det som fått mig att vara tvungen att växa upp fort för att kunna landa på fötter när någon putter ner mig.
Det är jag glad över...


//Förlåt för det sjukt långa inlägget men hela är faktiskt värt att läsa, kramar Josefine


P.s. Tack för en underbar dag Amanda, du vet att JAG ÄLSKAR DIG!

Bilden är tagen från KISSIES BLOGG BTW
(som hon inte kunde framställa sig själv som mer korkad)

Jag har valt att skicka en kommentar på ett av kissies inlägg på sin blogg där hon säger att hon inte vill vara blek så hon ska nu börja käka piller som hon blir brun av... ähm jo precis..

Iaf så här lyder kommentaren alla som e på min kupp är mycket välkomna
::::
:::
::
:
omg du e ju typ bah så snygg som du är not!
men creeds till dig som kan bli "känd" på att va den största fjortisen någonsin, faktiskt jävligt smart gjort, grejen e att du fattar inte själv varför du har blivit känd..
det är för att du är så sjukt jobbig, knäpp och för korkad och utseendefixerad för att vara sant, funderar på att göra en kupp emot dig där hela stan springer runt med rakapparater och rakar av lite av ditt hår varje gång du är ute på stan, hade vart sååååå kul! kissie goes britney.
fast oj förlåt fulare omg du typ så inte bryr dig om vad jag skriver ändå..
jag har redan ett liv så det behöver du inte skriva som svar. jag tycker bara det är kul att man kanske kan göra din dag lite sämmre än vad den är fast i och för sig vakna upp som dig och vara en sådan självgod och hybrid människa borde väll räcka om det nu inte va så att du va för korkad för att fatta det! /// bitterfittan