Bilden är tagen utav Jenny Jedborg, hoppas det är okej att jag lånar bilden:P

En människa sa en gång att jag borde bli stand-up komiker, men sanningen är att det borde jag verkligen inte, när jag skämtar skrattar ingen förutom jag.
Mina skämt är verkligen urkassa, jag kan inte änns berätta en rolig historia.

Men när jag berättar sanningen eller härmar någon person och säger vad jag tycker, ja då skrattar människor, jag säger det dom inte vågar och då är det roligt?


Hur kan sanningen vara så extremt rolig enligt vissa, har dom så svårt att se människor för vad dom egentligen är?
Människor bedrar, snackar skit och gör allt för att gynna dem själva.
Är det så vi ska ha det? Att vi skrattar åt sanningen som att det vore något helt otänkbart då vi lever i våran bubbla som vi byggt upp. Då våran fantasivärld ligger närmare till hands än sanningen.


Fråga dig själv om du är ärlig mot andra, men FRAMFÖRALLT är du Ärlig mot dig Själv?